Omkring tiggarn från Luossa
Satt allt folket i en ring
Och vid lägerelden hörde de hans sång
Och om bettlare och vägmän
Och om underbara ting
Och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen
Bortom blommorna och sången
Det är något bakom stjärnor
Bakom heta hjärtat mitt
Hören — något går och viskar
Går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden
Den är icke riket ditt!
Jag har lyssnat till de stillsamma
Böljeslag mot strand
Om de vildaste havens vila har jag drömt
Och i anden har jag ilat
Mot de formlösa land
Där det käraste vi kände skall bli glömt
Till en vild och evig längtan
Föddes vi av mödrar bleka
Ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud
Slängdes vi på berg och slätter
För att tumla om och leka
Och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud
Satt jag tyst vid hennes sida
Hon, vars hjärta var som mitt
Redde hon med mjuka händer ömt vårt bo
Hörde jag mitt hjärta ropa 'Det du äger är ej ditt'
Och jag fördes bort av anden att få ro
Det jag älskar det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran
Och min rätta väg är hög och underbar
Och jag lockas mitt i larmet
Till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'
Följ mig, broder, bortom bergen
Med de stilla svala floder
Där allt havet somnar långsamt
Inom bergomkransad bädd
Någonstädes bortom himlen
Är mitt hem, har jag min moder
Mitt i guldomstänkta dimmor
I en rosenmantel klädd
Må de svarta salta vatten
Svalka kinder feberröda
Må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag
Och oändlig vedermöda
Led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull
Vid en snäckbesållad havsstrand
Står en port av rosor tunga
Där i vila multna vraken
Och de trötta män få ro
Aldrig hörda höga sånger
Likt fiolers ekon sjunga
Under valv där evigt unga barn
Av saligheten bo"
