Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen.
Solen står som ett rakblad på fasaden,
mitt emot mitt öppna fönster
och ingen annan syns till.
Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör.
Det måste va' nå't som helt enkelt kom,
kanske teater känns det som.
Det är femton grader över noll,
min vän du är ännu en aktör
i vintern dör.
Tyst! Takt.
Vaktparaden?
Det är inte den vi hör,
det är dans i staden
och du står där
och vet inte hur man gör.
Du sitter fast, ensam.
Sist kvar.
Det är bara som det känns
när ingen annan människa syns till
och det är tyst så långt man minns.
Det är tungt,
det är sant att himlen finns,
min vän.
Det är bara nå'nting för.
Vintern dör.
