Så har den drabbat mig igen
Den stora ensamheten
Utan någon synlig förankring
l verkligheten
Allt synes vara, som det borde
Jag ser inget fel vi gjorde
Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara
Varför den drabbat mig igen,
den stora ensamheten
Du talade, jag lyssnade
Jag hörde varje ord
Men om sanningen ska säjas
Tror jag inte jag förstod
Nej jag satt där i min värld,
dit ingen nånsin kan nå in
Du måste tro mig, tro när jag säjer
Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din
Trots att den drabbat mig igen,
den stora ensamheten
Jag har lärt mig dras ner, jag vet det är så
Jag gav efter för mörkret, det var enklare så
Jag har simmat mot ytan,
men drogs ändå ner
Jag ville nog upp, men förmår det inte mer
Där uppe finns ljuset, där uppe finns du
Jag säjer som det är, jag säjer det nu
Jag är rädd och jag sjunger
den här sången för dig
Då den berättar om någonting
som ansätter mig
Så har den drabbat mig igen,
den stora ensamheten
Utan någon synlig förankring
I verkligheten
Allt synes vara, som det borde
Jag ser inget fel vi gjorde
Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara
Varför den drabbat mig igen,
den stora ensamheten
Du slog din hand i väggen
Väggen färgades av blod
Ja, du slog och slog i vanmakt
För att jag aldrig förstod
Men jag satt där i min värld,
dit ingen någonsin kan gå in
Du måste tro mig, tro mig när jag säjer
Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din
Trots att den drabbat mig igen,
den stora ensamheten
